Sjukt skön vecka som farit förbi iaf. Snabbt har det gått!
Fick gå hem tidigare igår, det händer typ aldrig.. men plötsligt så.
O idag slutade jag 16.15. Tur att jag kollade schemat för jag var inställd på 16.30. Hualigen om man hade råkat jobba 15min för mycket :O
Igår fick jag o Abbie en inneboende, som ska stanna över helgen.
Hon heter Rut, och hennes mammi är på semester och kommer hem på måndag.
Rut bodde först hos en annan kompis men de blev lite för mycket där hemma med barn, andra hundar osv så Rutan Tutan fick komma hem hit istället.
Känns mest skönt för dom här två leker som två tokar, båda lika energiska!
Lite svårt o hitta sånna kompisar till Abbie, för antingen så är dom för stora o för hårdhänta - då vill inte Abbie leka mer. Eller så är dom för tråkiga, eller för små - då är de oftast dom som tröttnar på Abbie. Men dom här två flickorna kommer ytterst bra överens!
Så mammi kan sitta på trappen o titta på, eller som idag så gick vi en långis så dom fick springa fritt, då kunde jag gå o strosa o pilla på mobilen sålänge... lite semester för mig med :P
Passade rätt bra med ett substitut eftersom Martin drog till Finland idag och kommer hem på måndag.
Dock ska han på begravning, vilket inte är nåt skoj alls :/ Hoppas dom får en bra resa iaf, hela familjen. Min lilla extra familj!
Känns lite konstigt o skriva så, men det känns så iaf. Kommer så himla bra överens med alla o dom får mig o känna mig välkommen.
Lite trist dock att Martin inte fått träffa min familj lika mycket bara. Men de beror mest på att dom bor ett par mil härifrån o det är alltid svårt o tajma in så man kan träffa alla på en gång. Både bror med familj och mamms o papps bor ju åt Motala hållet nu.
ALLT känns så himla bra med Martin. Jag tänker inte ägna en halv A4 uppsats för o beskriva min kärlek. Det behövs liksom inte. Missförstå mig rätt nu. Att sitta o skriva "Jag har aldrig varit så kär i någon tidigare!" skulle bara vara ren o skär lögn för min del. Jag har haft ett par förhållanden tidigare i mitt liv, o visst var jag kär och älskad då. Men det var liksom annorlunda då.
En gång tidigare har jag känt att "det här är annorlunda". Att det liksom inte kändes "äh, vi får väl se hur länge det här håller" som jag alltid gjorde innan det. Men det höll ju inte, obviously.
Den här gången har jag inte ens reflekterat över några sånna tankar. På nåt jättekonstigt vis så har det från första början känts "Det är du o jag..." O vi sa det båda två till varandra ganska tidigt, utan att de varken krävdes hjärtklappning eller mod. Det var/är så självklart bara! O det känns så himla härligt att vi båda känner samma sak. Jag tror det är ödet, och jag tror definitivt att det är "meant to be". Vi skyndar långsamt o bara tar dagen som den kommer.
Han står ut med mig, o jag står ut med honom. o DET är nåt som är annorlunda!
Buhu... nog om detta. Torka glädje tårarna nu :P
Så, vad ska jag ägna mig åt denna helg?
Imorrn har jag inga planer alls. Men känns mest att de skulle va skönt o bara va lite själv.
Tragiskt egentligen med tanke på att man inte träffar sina vänner knappt alls längre. Känns skittrist. Jag vill verkligen inte att "livet" ska vara så. Men å andra sidan har jag tröttnat på att vara den drivande i att styra upp saker oxå. Man får helt enkelt acceptera att det inte finns nån spontanitets träffande kvar.
Lördag är det hundträning på förmiddagen, sen får vi se vad kvällen bjuder på.
Hofmaestro spelar på Cupolen, men 250spänn känns lite väl overkill för nåt sånt. Kanske kommer kusin hit o hänger gäng på ett par glas eller tre.
Söndag väntar jobb. O ja. Sen är de ju ny vecka igen.
Gaddämnit va fort de gåår. Heej o hååå.
Lite ny status angående den nygamla bilen som jag tog under mina vingar:
AC'n funkar som säkerligen sagt tidigare. För att lösa det hela tog min kära far (som har varit den som haft kontakten med bilhandlaren hela tiden, annars hade jag ringt själv o skällt, tro mig) kontakt med denne igen, och de bestämde att pappa skulle komma upp med bilen igen. Bilhandlaren befinner sig 15mil enkelt resa bort.
Väl där blev pappa återigen lämnad på en fik, helt ovetandes om vad de egentligen gjorde med bilen.
Blev upphämtad efter någon timme med beskedet att bilhandlarens "AC kille" inte kunde laga den.
Pappa åker hem igen. Bilhandlaren rekommenderade oss att åka till en AC expert och be denne skicka ett kostnadsförslag tillbaka bilhandlaren.
Detta gjordes i tisdags.
Slutnotan låg på 17papp. 17 tusen, mina damer och herrar.
Gick bilhandlaren med på att betala den notan? Not so much.
Så vi utgick från 2 alternativ:
1. Bilhandlaren får en chans till att laga AC'n själv (nu visste han ju vad de var för delar som skulle bytas eftersom han såg kostnadsförslaget)
2. Vi lämnar tillbaka bilen och börjar titta efter ny igen.
Bilhandlaren skulle absolut inte ta tillbaka bilen, så jobbade inte dom. Shocker! :P
Men däremot skulle han kolla med sin "AC kille" igen o se om de kunde köpa in delar lite billigare och fixa AC'n. Men han skulle självklart ha semester nästa vecka, så detta lär ju bli gjort nångång innan nästa sommar...
OM bilhandlarn bara kunde vart ärligt och sagt "Jag vet inte om AC'n funkar" alternativt "NEJ, den funkar inte - vi drar av lite på priset" Så hade vi aldrig köpt den bilen o problemet kunde vart ur världen. Jag KAN helt enkelt inte åka i en bil utan AC med hund i sommar.
Men vädret var pissigt, typ 13 grader ute, o de gick inte o "känna" om AC'n funka, heller inte höra om den drog igång. Men vi var helt klart skeptiska. AC'n i min förra bil blåste isande kyla, så de kändes även vid lågra grader ute, det gjorde inte denna...
Men bilhandlaren sa vid 3 tillfällen "Jo den funkar!", "Jag har varit och provtryckt den." och "Den funka när jag åkte i den iaf". Så man är väl lite Svensk o dum o tror på det.
Den stora frågan är dock: Varför ska "AC killen" kolla på bilen igen, om han redan gjort detta och konstaterat att han INTE kunde fixa den??
Förmodligen för att bilhandlaren bara kollade på problemet själv sist o trodde att han skulle kunna lösa (läs temporärt fixa) det själv utan hjälp (läs omkostnader)
JÄVLA SKITGUBBE.
Ungefär så känner jag.
Det hade vart surt o lämnat tillbaka bilen, men vi hade fan hittat en ny över en helg. Nu får vi säkert vänta flera månader, och jag känner på mig att den inte kommer bli fixad ändå i slutändan.
Summa sumarum: Ingen har dött av att vara ärlig.
Lägesrapport om jobb:
Fick en massa mer ansvar i en hel månad. Efter den månaden har jag inte fått göra ett skit. Tack för den. Men dumma jag did not see that one coming. Så jag får väl skylla mig själv. Fick iaf lite avbryt i vardagen 3 onsdagar o åkte till sthlm o hängde med sköna brudar.
Loggade in på A-kassan och såg att jag bara har 15 dagar kvar o stämpla, dvs i mitt fall 15 veckor.
Ganska nätt o jämt året ut. Sen måste nåt nytt hända! Annars är jag doomed. Klarar mig inte på den låga lön jag har idag.
Jag hoppas på ett helt nytt jobb förstås, inte nödvändigtvis heltid, men iaf bra mycket mer betalt än de jag har nu. Då kan de räcka med 75%.
Får besked om ett extraknäck imorrn. Lite helgjobb till o börja med, för o dryga ut kassan "sålänge". Det svåra med att kombinera 2 jobb är just att kunna kombinera. Det brukar oftast bli bra mycket mer än 40h/v när jag väl drar igång. Men vi får hoppas att det går bättre denna gång isf! Håll en tumma åt mig!
Det är ju såhär det ska vara med denna regering. Var man för sig själv. Men när jag betalar 400kr i månaden (förr betalade jag nästan 700kr) till A-kassa och facket så hoppas man ju på mer hjälp än 75dagar.. som "straff" för att jag redan jobbar. Om jag däremot hade vart helt arbetslös hade jag fått stämpla 300 nånting dagar. Förespråkar det att man INTE ska jobba, eller att man ska ge fan i att ta deltidsanställning?
ALLA har inte möjligheten att jobba heltid. Punkt slut.
Nåt parti ville införa tvång på heltidsanställning för kvinnor, om jag fattade rätt? How rare is that?!
Som med stämpling eller? Att efter dina 75 dagar så måste du välja på att antingen jobba kvar (i det andra fallet en påtvingad heltidstjänst) och klara dig på det, eller sluta jobba (o isf börja stämpla/stämpla på heltid?)
Helsnurrigt...
Att ge nån en kick i röva så de kommer ut i arbetslivet o inte ligger på sofflocket o stämplar i tid o otid är jag helt för. Men de känns som det gått lite till en överdrift.
Det handlar om att trivas oxå. Inte bara dra in cash till o betala räkningar.
I mitt fall:
Kan jag inte övertala mitt jobb att ge mig högre lön (trooligt) efter årets slut, så tvingas jag att sluta eftersom jag inte klarar mig på bara den lönen, utan A-kassa. Jag klarar mig inte heller på att BARA stämpla, eftersom de blir typ 80% av den 75% lönen jag intjänat under föregående 2 år.
Jag kanske trivs AS bra på mitt jobb. Det kanske BARA är pengarna som styr detta val. Förstå hur knäckt jag skulle kunna bli! Så knäckt att jag inte skulle kunna vara psykiskt frisk för att ens ta ett nytt jobb på flera månader... Är det SÅ det ska vara?
OM taktiken hade funkat, så skulle säkert regeringen säga "Ja man tanken är ju i ditt fall att företaget SKA ge dig högre betalt så du KAN stanna, för dom verkligen behöver dig!"
Man nu har inte jag ett sånt jobb. På 100 pers utmärker man sig inte så mycket. Så chansen där är typ 1%.
Bra där.
Väldigt bra.
SÅ! Summa sumarum: Vi håller tummarna för att jag, duktig som jag är, fixar ett extrajobb så jag kan kombinera dessa två jobb "tillsvidare" så jag slipper leva på nudlar o bo i nån källare framöver. Aight?
Nu börjar jag nästan få lite kramp. Men de känns iaf som att jag har fått ur mig det mesta som fanns där inne i huvudet.
Har satt i mig en bytta med Ben&Jerry som underbaraste lämnat i frysen åt mig innan han åkte.
Ska dricka lite Cola på det o sen blir de nog snart sängen när flickorna har fått sin kvällsrunda.
Fick hem mina paket med nya tips till naglarna oxå! Så nu behöver jag händer till svarta, vita och rödglittriga nageltippar! :)
Finns rätt stor risk att de rödglittriga hamnar på mig själv under morgondagen :P
Vi säger så, for now.
Feel free to kommentera - I really like it!
Bye bye.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar