Ett tråkigt besked

Det började för nåt halvår/år sen.
Började märka att Abbie i vissa skeden hade dålig balans. Om hon var lite olydig o man tog tag i henne så kunde hon tappa balansen o ramla baklänges. När vi var ute o jag bad henne hoppa upp på en parkbänk, eller upp på en sten, över ett hinder, så gjorde hon det så tafatt. Precis som att hon inte brydde sig om att hon skulle missa... vilket hon ofta gjorde.
Slog iväg tanken att det skulle ha med nåt allvarligt att göra.
För två veckor, lite mer, sedan så lekte hon med en större hund o då märktes det tydligt att nånting inte stod rätt till. Hon sprang med all sin kraft, som hon alltid gör när hon leker, men hon liksom föll ner med huvudet hela tiden o snubblade på sig själv, o självmant rullade sig... tillslut blev hon så yr att hon knappt kunde stå på benen.
Då kände jag att det var dags o ta tag i detta. Kastade ut frågan på ett hundforum o fick svar direkt "Kolla upp Ataxi".
Sjukdomen har jag lite lätt läst om, det kom upp på tapeten för nåt år sen för mig. Men jag tänkte inte mer på det då.
Vad som visade sig var att Abbie's pappa hade insjuknat i Ataxi. Nåt jag faktiskt inte hade en aning om.
Mamman är däremot inte testad, efter Abbies kull gick hon aldrig mer i avel.
Under den dagen jag fick reda på det grät jag flera flera gånger. Kunde knappt koncentrera mig på jobbet. Dagen efter lika så. Bilden av att jag satt där hos veterinären o måste besluta att avsluta abbies liv gick som en repris i huvudet på mig...
Man har sedan 2008 kunnat testa just Amstaff för Ataxi på ett labb i Frankrike. Men som sagt, detta är en väldigt "ny" genetisk sjukdom som inte många känner till. Inte ens min veterinär hade nån speciell koll.
Jag åkte iaf till vet'en med Abbie för nån vecka, 10 dagar sen. Tog en svabb prov o skickade iväg detta.
Fick ett mail några dagar senare att det hade kommit fram, och även ett konto hos dom där jag kunde logga in och se resultatet.
Har fått höra att det kan ta 3-4v innan man får svar. Så jag ställde in mig på det.
Kändes som jag redan var inställd på att det kommer komma tillbaka "affected" - vilket betyder att hon bär på sjukdomen och kommer insjukna.
Det kändes bäst att ställa sig in på det värsta. Det gör det ju alltid.
Igår när jag kom till jobbet hade jag fått ett mail med resultatet. Och det visade sig att jag hade gjort rätt i att bearbeta det redan innan. Hon bär på sjukdomen Ataxi.

För att dra lite kort om vad sjukdomen innebär:

Cerebellär ataxi, även kallad cerebellär cortikal degeneration, neuronal ceroid lipofuscinos, cerebellär abiotrophi, är en sjukdom som påverkar lillhjärnan. Det som händer är att en viss typ av nervceller, purkinjeceller, i lillhjärnan börjar dö. Lillhjärnan har till funktion att samordna rörelser och när denna inte fungerar som den ska börjar hundarna visa symtom som svårighet att behålla balansen, svårighet att vända, de kan ramla omkull när de skakar på huvudet och verka klumpiga. De kan även få svårigheter att gå i trappor, hoppa in- och ut ur bilen och att simma. I början av sjukdomen kanske man inte märker så mycket mer än att hunden verkar klumpig. Allteftersom sjukdomen fortskrider får hundarna svårare och svårare att samordna rörelserna, de ramlar ofta, kan få nystagmus (ofrivilliga ögonrörelser), verkar yra och blir tillslut oförmögna att gå. Vanligtvis väljer djurägare att avliva hunden innan det gått så långt.
De första symtomen uppträder vanligtvis när hunden är mellan tre och fem år gammal. Enligt en studie av N Olby et al 2004 var genomsnittlig överlevnad för hundar som börjat visa symptom två till fyra år. Hos vissa hundar utvecklas sjukdomen snabbt, medan den hos andra har ett mer långdraget förlopp.

Detta förklarar också varför Abbie inte kunde simma längre när hon hamnade i vattnet sist.

Jag kommer starta upp en ny bloggsida där jag kommer låta alla följa vår resa.
Jag tror att det kan vara till stor hjälp för andra som har hundar i samma situation, och även för min egen del i bearbetningen.

Abbie är den bästa hund man kan ha. Det finns ingen som hon. Det är klychigt o sitta o skriva så. Men så är det. Alla som träffat henne vet vad jag pratar om. SÅ tokmycket personlighet som ryms i den lite för stora amstaffkroppen alltså. Bortom denna värld. Jag hoppas vi får ytterligare ett par härliga år till tillsammans... o vi ska definitivt göra det bästa av dom!

Det här är den enda inlägget här som kommer handla om detta.
Vill ni följa Abbie's egna bloggsida så klicka -->HÄR <--