Assaaaa

Ibland blir jag så himla arg på mig själv!
För att jag blir arg.
O sen ångrar jag mig.
Åh. Typiskt.

När jag kom hem bestämde jag mig för att ta en ordentlig blöt jävla promenad med Abbie.
Men när jag klev ur bilen så märkte jag att ännu mer snö åkt ner från taket. O bara för att jag tänkte tanken o samtidigt tog ETT steg innanför gränsen mellan uppfart o trädgård så rasar ÄNNU mer is ner. Som tur är på andra sidan. Så den slapp jag ju parrera.
Så jag sprang upp o käkade lite smörgåstårta.
Vilket makes no sence.
Men de jag skulle komma till var att jag va ju as hungrig, o jag vet att jag har stans sämsta humör när jag är aphungrig.
Så äta först.
Sen tog jag med mig Abbie ut.
O ibland undrar jag om hon på fullaste allvar är förstådnshandikappad, eller om hon bara rent allmänt skiter i att komma ihåg saker.
Jag började skotta undan all snö o is, som f.ö hade börjat smälta o blivit jätte tung.
När jag va klar ropade jag på Abbie som var utom synhåll.
Hon är inte den som brukar komma inom 2 sek efter man ropar. Vilket gör mig jävligt förbannad bara det.
Går bort till uppfarten.
Ropar igen, för kanske 4e gången.
Mycket riktigt kommer hon spatserandes från andra sidan vägen!
Då har hundfan antingen gått igenom häcken, vilket jag har "nej'at" 38576 gånger, alt. hoppat över en snödriva för o komma över kompostgallret.
O hon sprang ju inte med lyckliga kliv fram till mig direkt.
Då tolkar iag JAG att hon vet gott o väl att "här ska nog inte jag vara..."
Så de slutade med att hon blev stillastående på parkeringen, o jag fick BÄRA in henne. För jag lät ju så arg, så de va ju ingen idé o komma till mig...
Kastade upp henne för trappen o skrek ett par väl valda ord.
Som om de skulle hjälpa.
Sen gjorde jag som alla andra 3åringar.
Satte mig på golvet i köket o grät lite.
Jag gråter typ aldrig. Men när jag väl gör det, så är det för att saker o ting inte går som jag vill.

Sen gick iaf jag o Abbie på en promenad.
O då tittade jag på henne o fick jättemassor med skuldkänslor för att jag blev så arg...
"Vafan håller jag på med?!"
Så då pussades vi o blev sams.

MEN. De jag vill komma till är att de är så himla himla jobbigt o få sånna där psykbryt.
Visst?
Ni måste säkert oxå fått dom med jämna mellanrum?
Man vill helst bara ta sönder nånting o skrika de högsta man kan.
Men de bästa med mig är nog att sånt där går över så himla snabbt.

O VAD beror allt detta på?

P
M
S

Påriktigt Mäktigt Sårbar

On-Off-On-Off.

Jag är så sjukt sugen på frukt.
Så jag ska bort till affären o köpa frukt, o göra fruitsalad. O sen nån mat till jobbet imorrn.
Har utbildning hela veckan. Så de blir o köpa energidryck oxå!
Speciellt nu när jag får för mig o somna precis närsom.

De sa jag inte va?

Jag kollade på Mello igår. Käkade smörgåstårta o sen naturgodis o bara va allmänt mys med mig själv.
Sen skulle jag kolla på DHW från datan, i tv'n... o jag vaknade av att datorn la av.
Somnade om.
Sen gick jag in o la mig i sängen.
Kommer inte ens ihåg om jag tog ut Abbie så hon fick kissa?
Tände lampan vid sängen som jag alltid gör för o hitta till sängen.
Vaknade vid 5 av att lampan fortfarande lyste.
Förmodligen la jag mig i sängen o somnade om på dirren.
Haha. Helt galet! Har inte ens nån aning om va klockan var när jag somnade i soffan, sängen, eller nånting.

SO... affären sa vi va?

Hej.