Att innehava sunt förnuft.

Jag är oftast väldigt snäll.
Jag ställer i 9 av 10 fall alltid upp för mina vänner o bekanta.
Är någon ledsen o vill prata mitt i natten, vem svarar alltid?
Är någon sjuk o måste in till akuten, o vill ha sällskap, vem följer med? Trots flertalet timmar i väntan hit o dit.
Vill nån bli hämtad efter ett fylleslag 1-2-5 mil bort, vem sätter sig i bilen o åker?
Behöver någon låna nånting, vem ställer upp?
Vill nån samåka/ha skjuts nånstans, vem åker en omväg för att hjälpa?
Svaren på ovannämnda situationer är JAG.
Veronica Cecilia Hansson.
Kanske är jag ibland alldeles för snäll. Men det är sån jag är.
Jag förväntar mig inte att alla i gengäld ska ställa upp på mig, plocka "upp" på folk.
Det är inte därför jag gör det.
Men jag tycker ändå inte att det är för mycket begärt att man visar lite tacksamhet!
Eller?
O när man begår ett misstag, iaf ha mage till att be om ursäkt?
Är jag inte värd det?
Eller är de jag som är korkad?
Sån blev iaf jag uppfostrad. Man säger tack och förlåt.
Ni som är som jag, kan ju säkert förstå hur de känns när man bjuder till o bjuder till, men får knappt nånting tillbaka.
Jag gör det för jag vet att personen i sig blir säkerligen glad, o jag vill att mina vänner ska vara glada. O veta att Nica ställer alltid upp.
Man känner sig jäkligt dum, o liten som person när motsatsen visar sitt rätta jag.
"Tack för att du ställde upp igår, men imorrn är de glömt!" typ.
Veronica, vem?
Ja, juuust de hon ja.
Jag gillar verkligen inte att bli utnyttjad. För de kan man ju nästan kalla det.
Jag känner mig så dum. "Varför gjorde jag det?" "Hur tänkte jag?"
Som den där lilla mobbade tjejen i filmen. Som alla vill att hon ska göra alla deras läxor, o hon gör det, för hon tror att dom ska tycka bättre om henne då, bli hennes kompisar.

Nu ska jag ut med hunden, innan regnet kommer.
Sen laga mat. Faligkorv i ugn o potatismos!
Sen tycker jag lite synd om mig själv, o då vet ni ju vad man gör.
Jajemen, vi bakar. Muffins.
Stooora muffins.

"Vi har inga kakor, men muff-finns!"