Åååååhhhh

FREDAG!

Bästa dagen på heeela veckan!
Trots att man ska upp i gryningen imorgon för o jobba en sväng...
Sen iväg till skriket för o träna lite hund, eller ja...matte ska socialisera sig iaf :)
Har en sån där olustig o tråkig känsla i magen.
Jag är inte nöjd med tillvaron.
Känner press, o sånt hatar jag.
Press för o få ordning på ekonomin nån jädra gång! Varenda månad kommer de oväntade utgifter som sällan ligger under tusenlappen, så man kommer ju aldrig igång o sparar! Får panik på bara tanken... Hade fan utgifter på 12500kr denna månad. Men den har även vart den sämsta av dom alla. Nu när lönen kommer så ska iaf allt ordna upp sig. MEN... shoppoholic som man är så har jag redan satt sprätt på ett par tusingar i huvvet på saker jag vill ha.
Ibland undrar jag om jag vill mig själv illa i dom situationerna. Jag vet ju mycket väl vad jag har råd med, o inte. Ändå väljer jag många gånger o strida emot mig själv.
"Äh de får fan lösa sig, jag behöver ju faktiskt den här"
Sen står man där veckan innan löning med skägget i brevlådan.
Aja, jag betalar ju alltid mina räkningar o mat har jag, så pengarna vi pratar om är ju mina "spenderar-pengar" som mycket av lika gärna skulle kunna gå till sprakontot.
Jag är ju bara ung en gång i livet. Jag har ta mig tusan alltid gjort som mamma o pappa sagt o aldrig hamnat i trubbel med nån, nångång får man väl va lite rebell? Eller?
Vore ju skillnad om jag fick leva på lånade pengar... så illa är de ju faktiskt inte.
Blablabla, skit tråkigt o prata om!
Sen har vi flytthyterin.
En hysteri som enbart pågår i mitt eget huvud. Alla andra undrar varför jag överhuvudtaget måste flytta för?
Jag gillar helt enkelt inte att lägga mitt eget ansvar på nån annan.
O hon har ju ett namn - Abbie.
Visst, nu har både mamma o pappa ställt upp självmant med att gå ut med henne om dagarna. Jag har inte ens bett om det. Så jag borde ju va supernöjd?
Men de känns för mig bara som en tillfällig lösning.
Så här kan vi ju inte ha det hur länge som helst?
Jag känner press över att behöva flytta in till stan för att få närmre till jobbet, så man hinner hem, ut med hund, käka, o tillbaka utan o stressa. Men jag vill egentligen inte alls bo i stan.
O de vill nog varken Hobbe eller Abbie heller för den delen.
Jag kan tänka mig utkanten av stan, ändå lite lantligt... Då skulle jag kunna flytta.
De finns ju ställen med mindre avstånd som är flyttbara till, men där finns ju ingenting ledigt nu.
ÅH!... jag vet helt enkelt inte.
Har fått två erbjudanden nu, båda är istortsett lika stora som jag bor nu, fast dom ligger i stan/gottfridsberg. O dom ligger på 3-600:- mer i månaden i hyra.
ORKA!
Jag vill ju ha kvar min lilla altan o uteplats där jag kan ligga o lapa sol i sommar. Kunna ta bilen o åka max 5 minuter för o kunna bada vid 3-4 olika badställen häromkring. Kanalbanken precis utanför dörren, o skogspromenadera ligger runt hörnet. Så jävla synd att eländet Pickhult ska ligga så långt bort. Kan vi inte flytta på't?
Ta en spade allihopa o gräva bort lite av "ingenstans" (bergsvägen) som är så onödigt lång?
Jag är för!

Så, nu har jag klagat klart. Skönt de. Nu kan man ha en trevlig o rolig fredagskväll istället, med glatt humör! :)

Tjillivippen!